dinahistorier.blogg.se

När jag och min partner gick på spårvagnen på fredagkvällen var det mycket folk och stök, några spelade hög musik, några skålade, andra satt lugnt och pratade med varandra.
Men det var speciellt ett gäng längst bak i spårvagnen som jag la märke till. De var bröliga och stirrade på folk med en såndär rovdjursblick. Ju fler folk som gick av desto tydligare kunde jag höra vad gänget hade för sig bakom mig. Då hörde jag hur de satte på sin gamla bandspelare på högsta volym och sjöng med: Sieg heil, sieg heil!
Min kropp blev helt kall och jag hoppades att de skulle gå av vid nästa hållplats men de gjorde de inte. Utan istället kände jag en frän doft och vände mig om och ser att ett av rovdjuren står och pissar bakom ett av sätena i spårvagnen. Jag känner klumpen i min mage dra ihop sig, tur att vi ska gå av vid nästa hållplats.
När vi går av ser jag att det sitter en ensam man kvar i samma vagn som vi. Han kommer från ett annat land och min mage säger till mig att jag borde ta med honom ut ur vagnen också. Men hjärnan säger åt mig att han är en egen vuxen individ som gör som han vill, han kanske inte ens är rädd för de där små rovdjursvalparna och vill antagligen inte bli "omhändertagen" av mig bara för att jag är rädd att han ska bli utsatt för något rasistiskt. Så vi går av, dörrarna stängs och spårvagnen åker vidare.
Då ser vi hur en av valparna går fram till mannen, ställer sig framför honom och heilar.
Vi får panik så vi ringer polisen. Efter att fått stå i kö ett tag svarar en polis och jag förklarar allt som jag sett och polisen svarar lugnt:
"Det är ingen fara, du kan vara lugn. De kommer nog inte göra något. Händer det något så kommer spårvagnschauffören se det och dirketlarma till oss."  och sen la vi på.

1. En rovdjursvalp som kan sänka sig så lågt som att pissa i en spårvagn, lyssna på nazimusik och heila mot en annan människa kan väl vara kapabel till vad som helst?
2. Vaddå "kommer inte göra något"!? De har ju för fan pissat i en spårvagn, lyssnat på nazimusik och heilat mot en annan människa!
3. Saker kan ju hända när de går av spårvagnen?
4. Varför accepterade jag att polisen ville lägga på?


Jonna Ljunggren

En helt vanlig dag. Jag står i kön på HM till provrummen. Det är några stycken före mig, precis framför mig står ett par på 60+. Kvinnan ska prova ett plagg och mannen vaggar otåligt runt henne. Så plötsligt väcks mannens intrsse till liv; Ett mörkhyat par går förbi kön fram till disken där man blir tilldelad lappar som bevisar hur många plagg man tagit med in i provrummet. Då lutar sig mannen fram till kvinnan och säger halvhögt och snorkigt:

Jag blev både kokande varm och iskall på samma gång. Hörde jag verkligen rätt?! Ärligt talat, satt den där tonåringen öppet på byns bibliotek och riktigt rapade ur sig grova rasistiska värderingar? Argumenterade mot sin lama kompis som förgäves försökte konfrontera rasismen? Och stannade de precis upp och fnissade gulligt tillsammans efter en av de grövsta anklagelserna jag hört?

Jag har ofta hört folk säga "här kan dom komma och göra som dom vill men om vi åkte till dom hade vi blivit mördade för att ha en annan åsikt". Är det då så konstigt att dom vill komma till Sverige? Jag tycker faktiskt inte det.

En annan sak jag har hört är att "dom" (då det alltid är så invandrare deffinieras, med ett dom och vi tänk) bara kommer hit, tar våra jobb och våldtar våra kvinnor. På riktigt? Tänk efter nu, stämmer verkligen det uttalandet? Jag har då aldrig gått på stan och blivit nerslagen och våldtagen av en invandrare. Sedan vilka jobb tar dom? Nej jag blir bara så arg på det där - ge mig lite raporter på det där så kan vi ju möjligtvis diskutera det.

Essa

Jag fick reda på i dag att jag är känd som den homosexuella på arbetsplatsen. Det snackas en hel del om detta tydigen på jobbet. En relativt nyanställd sa till mig att det var det allra första han minsann fick veta när han påbörjade sitt arbete. Att det fanns en så kallad homosexuell på hans avdelning.
Så det är så man ser på mig? Som den homosexuella? Som bögen?

Kanske finns det något annat i min persona som säger lite, lite mer om mig än just den delen av mig? En tanke som slagit mig ett par gånger under mitt liv, minst sagt.

Vidare så träffar jag en arbetskamrat utanför arbetet på en fest.
Vi skakar hand och han tittar mig in i ögonen och säger "Homo."

"Va?" svarar jag.
"Homo, homo" upprepar han.
"Jaha, homo, ja det är jag" säger jag. Ja, jag antar väl det tänker jag
och tänker jaha vadå då?
"Här i Norge är du accepterad".
Men vad fint att jag är accepterad i Norge. Vad ska jag säga åt det? Jajamen homo, homo, homo, homo. Det är jag det. Hej jag heter homo. Bög, bög, bög, jajamen. Bög var det här. Bara så du vet. Objektifiering var ordet. Man känner att ens människovärde sjunker, man är knappt en människa. Man är ett objekt, ett fenomen - inte människa. Känslan har man råkat ut för så många gånger. Oftast menar personer inget illa menat alls med sådana här objektifieringar vilket gör det så evinnerligt svårt att bemöta dem. Jag nickar mest, ler och är välvillig. Efteråt känner man bittersmak i mun. Man känner sig förminskad.

Samma företeelse utav objektifiering går igen i många olika minoritets- grupper i samhället. Med svarthyade personer som främst ses som en svarthyad, en svarting eller en neger. Med muslimer som bara är sin religion och ingenting annat.

Jag efterlyser ett individperspektiv. Där människor inte sätts ihop i grupper som man tror är homogena. Ett perspektiv där man bemöts utifrån att man är människa. Där vi inser att vi alla är olika, alla är vi lika.