Den 6:e Juli 2012 kl 7:00 satt jag och min kompis Mario på flygplanet som skulle ta oss till Frankfurt, sedan byta plan, vidare till Hong Kong, och till sist Osaka, Japan.
Redan då var jag orolig för kommunikationen, för jag bar nämligen på uppfattningen om att få av Japanerna skulle förstå mig om jag frågade något på Engelska. Nå, detta kan mycket väl ha varit en förutfattad mening från min sida, men deras språk är byggt väldigt annorlunda jämfört med de "västerländska språken". Det är delvis på grund av detta som jag blev intresserad av att studera deras språk (vilket var syftet med resan).
Väl framme (kl 9 på kvällen) så försöker vi ta oss igenom centrala Osaka och fram till vår temporära bas: "Aldebaran Capsule Hotel". Vi lyckas så klart inte så bra med detta, och lyckas till att börja med att gå åt rakt motsatta hållet från hotellet. Med hjälp av min mycket ringrostiga japanska och lite viftande med armarna från en god man, får vi reda på att stället vi ska till ligger en bra bit bort. Han kände dock inte till hotellet i sig.
På rätt väg igen så tittar vi in i en liten krog för att försäkra oss om vart vi skulle.
En lite längre herre med ett "västerländskt" utseende möter oss. Jag öppnar konversationen på Japanska, men det var en lättnad att höra att han talade engelska. Han pekar lite och berättar vartåt vi ska, men något hotell Aldebaran kände han inte till.
Efter att vi tagit oss några meter till (packningen började kännas mycket tung nu) så stannar vi upp mitt på trotoaren för att kolla kartan. Innan vi ens hunnit veckla ut vår karta kommer det fram en kvinna och hennes sällskap och frågar, på lätt läspande, hackig, engelska, ifall vi behövde hjälp. Mycket tacksamma för detta erbjudande, och lite förvånade över att hon talade engelska med oss, visar vi henne vart på kartan som hotellet skulle ligga. "Det är väldigt nära. Vi ska ändå åt samma håll, så vi kan följa er dit" sade hon muntert till oss. Även denna person visste ingenting om något hotell "Aldebaran".
Två kvarter bort så visade hon oss åt vänster och sade att det bara var till att följa gatan upp så skulle vi komma till hotellet. "Vi ska fortsätta rakt fram här, men hotellet borde ligga någonstans på denna gatan här" sade hon och pekade på vägen vi skulle följa. Vi tackade för hjälpen och fortsatte den sista biten själva.
Vi följde vägen kvinnan beskrev åt oss. Inget hotell funnet, så vi provade att följa vägen igen. Fortfarande inget hotell, så vi gick runt lite på gatorna bredvid. Trötta och slitna tar vi tillslut och frågar, en sista gång. Mannen vi frågade pekade ner mot gatan som kvinnan visade oss till. Han säger något om en skylt. Jag såg inte vilken han menade, så när han såg min oförstående min gick han in på gatan, samtidigt som han pekade, som att den var mitt framför näsan på mig. Han stannar och visar en liten glasdörr, en liten bit in på trotoaren, upp för en liten trappa, som inte blev synlig förrens man stod där och såg in mot den.
"Doomo Arigatoo" sade vi, samtidigt som vi skrattade bort vår oro och gick in till hotellet, där vi checkade in och gick och lade oss, kl 1 på natten i Osaka, Japan.
Alla Japaner kanske inte kan förstå engelska, men det betyder inte att de inte finns.
Mattias Björnberg