Objektifiering
Jag fick reda på i dag att jag är känd som den homosexuella på arbetsplatsen. Det snackas en hel del om detta tydigen på jobbet. En relativt nyanställd sa till mig att det var det allra första han minsann fick veta när han påbörjade sitt arbete. Att det fanns en så kallad homosexuell på hans avdelning.
Så det är så man ser på mig? Som den homosexuella? Som bögen?
Kanske finns det något annat i min persona som säger lite, lite mer om mig än just den delen av mig? En tanke som slagit mig ett par gånger under mitt liv, minst sagt.
Vidare så träffar jag en arbetskamrat utanför arbetet på en fest.
Vi skakar hand och han tittar mig in i ögonen och säger "Homo."
"Va?" svarar jag.
"Homo, homo" upprepar han.
"Jaha, homo, ja det är jag" säger jag. Ja, jag antar väl det tänker jag
och tänker jaha vadå då?
"Här i Norge är du accepterad".
Men vad fint att jag är accepterad i Norge. Vad ska jag säga åt det? Jajamen homo, homo, homo, homo. Det är jag det. Hej jag heter homo. Bög, bög, bög, jajamen. Bög var det här. Bara så du vet. Objektifiering var ordet. Man känner att ens människovärde sjunker, man är knappt en människa. Man är ett objekt, ett fenomen - inte människa. Känslan har man råkat ut för så många gånger. Oftast menar personer inget illa menat alls med sådana här objektifieringar vilket gör det så evinnerligt svårt att bemöta dem. Jag nickar mest, ler och är välvillig. Efteråt känner man bittersmak i mun. Man känner sig förminskad.
Samma företeelse utav objektifiering går igen i många olika minoritets- grupper i samhället. Med svarthyade personer som främst ses som en svarthyad, en svarting eller en neger. Med muslimer som bara är sin religion och ingenting annat.
Jag efterlyser ett individperspektiv. Där människor inte sätts ihop i grupper som man tror är homogena. Ett perspektiv där man bemöts utifrån att man är människa. Där vi inser att vi alla är olika, alla är vi lika.
Så det är så man ser på mig? Som den homosexuella? Som bögen?
Kanske finns det något annat i min persona som säger lite, lite mer om mig än just den delen av mig? En tanke som slagit mig ett par gånger under mitt liv, minst sagt.
Vidare så träffar jag en arbetskamrat utanför arbetet på en fest.
Vi skakar hand och han tittar mig in i ögonen och säger "Homo."
"Va?" svarar jag.
"Homo, homo" upprepar han.
"Jaha, homo, ja det är jag" säger jag. Ja, jag antar väl det tänker jag
och tänker jaha vadå då?
"Här i Norge är du accepterad".
Men vad fint att jag är accepterad i Norge. Vad ska jag säga åt det? Jajamen homo, homo, homo, homo. Det är jag det. Hej jag heter homo. Bög, bög, bög, jajamen. Bög var det här. Bara så du vet. Objektifiering var ordet. Man känner att ens människovärde sjunker, man är knappt en människa. Man är ett objekt, ett fenomen - inte människa. Känslan har man råkat ut för så många gånger. Oftast menar personer inget illa menat alls med sådana här objektifieringar vilket gör det så evinnerligt svårt att bemöta dem. Jag nickar mest, ler och är välvillig. Efteråt känner man bittersmak i mun. Man känner sig förminskad.
Samma företeelse utav objektifiering går igen i många olika minoritets- grupper i samhället. Med svarthyade personer som främst ses som en svarthyad, en svarting eller en neger. Med muslimer som bara är sin religion och ingenting annat.
Jag efterlyser ett individperspektiv. Där människor inte sätts ihop i grupper som man tror är homogena. Ett perspektiv där man bemöts utifrån att man är människa. Där vi inser att vi alla är olika, alla är vi lika.
Axel Lilja