Dagen då jag trampade i klaveret
Jag blev både kokande varm och iskall på samma gång. Hörde jag verkligen rätt?! Ärligt talat, satt den där tonåringen öppet på byns bibliotek och riktigt rapade ur sig grova rasistiska värderingar? Argumenterade mot sin lama kompis som förgäves försökte konfrontera rasismen? Och stannade de precis upp och fnissade gulligt tillsammans efter en av de grövsta anklagelserna jag hört?
"De som kommer hit kan inte tillföra Sverige någonting! Vissa av dom kan inte läsa eller skriva, dom vet faktiskt inte ens hur man håller i en penna!!!"
Den varma ilskan kokade över i mig och jag stegade bryskt fram till tonåringarnas bord, spände is-blicken i dem, burrade upp mig och sa förbannat:
"Alltså, dethär är inte okej!! Det ni sitter och säger nu!!"
De två tonåringarna liksom krympte ihop och blev helt bleka i asiktet, flinen försvann och förbyttes mot stela gapande fisk-munnar. Den ena tog plötsligt mod till sig.
"Det är ett skolarbete! Vi övar oss på att argumentera mot främlingsfientlighet"
Tystnad. Och där stod jag. Med två gapande, rädda tonåringar framför mig och ilskan falnande från ansiktet. Jag hade inte avbrytit rasism, jag hade avbrytit ett skolarbete som hade i uppgift att främja antirasism! Nu hade jag allt trampat i klaveret! Jag försökte skyla över mitt lilla snedsteg med en vettig kommentar.
"Människor kan ta illa upp av det ni säger, så var lite smidigare när ni övar...bra jobbat...fortsätt så...hejdå"
Så traskade jag snabbt därifrån. Lite röd om öronen men glad över att jag har civilkurage!
Maja Ericson